En trend jag sett i reklam och utformning av produkter (vissa av dessa konsumerar jag såklart själv) är ett tydligt mänskligt tilltal, jag är målgruppen och jag blir glad när någon är snäll mot mig.  Mycket grejer i utförande, tilltal och estetik liknar sånt man skulle kunna hitta om man utifrån tittar på en autonom vänsterrörelse eller DIY-rörelse. Stark, slagordsliknande text, underdogpositionerande, text och bild gjort i nåt som liknar potatistryck eller andra enklare grafiktryck man kan göra själv i hemmet, tvångsmässigt användande av ordet revolution.Det blir någon slags schablonbild av vad dom tycker att en autonom vänsterrörelse är, eller en schablonbild av vad dom tycker att DIY är och hur det ser ut. Dom försöker härma och efterlikna så himla, himla mycket men når inte riktigt dit.

Istället för att prata om att reklam är något dåligt, när till och med reklamen själv ofta säger att reklam är något dåligt som man är trött på, vill jag göra på ett annat sätt. Istället för att prata om att jag är arg på hela approprieringsprocessen, att det kanske trubbar något fint och viktigt motstånd eller kamratskap som finns och måste få finnas, är att kanske göra likadant som ”dom” gör. Jag gör mitt bästa med att anamma ”deras” språk, ”deras” stelsnälla låtsade kompistilltal, fräschör, smygnationalism, kontorsvärld, corporate storytelling. Jag kommer försöka så himla, himla mycket men jag kommer inte riktigt nå dit.

I mitt arbete frågar jag mig hur jag kan göra något skojigt med något jag tycker är jobbigt? Det jobbiga är alltså när företag snor uttryck och anda från gräsrotsrörelser och aktiviströrelser för att sälja mer prylar. Syftet är alltså att det ska bli något skojigt.