Bild är ett av de skolämnen som varit mest föränderligt och rörligt genom historien. Genom tiderna har många olika ideal och normer genomsyrat utbildningen. Detta arbete har som syfteatt belysa 4 yrkesverksamma bildlärares ämneskonceptioner – sättet de ser på sitt ämne och påsin egen bildlärarroll. Med ett socialkonstruktionistiskt synsätt belyser jag dessa läraresdiskurser kring sin egen lärarroll, dessa lärares syn på elevernas förväntningar kring bildämnet och om vad dessa bildlärare anser vara viktigast med ämnet. Jag intresserar mig också för om äldre metoder som t.ex. teckning fortfarande är en regerande norm inombildundervisningen idag. Genom denna undersökning vill jag belysa hur gamla traditioner i bildämnets historia fortfarande påverkar oss och eventuellt lever kvar idag. Syftet är att kritiskt reflektera över min och dessa bildlärares roll i skapandet av diskurser om bildämnet. Jag har använt mig avkvalitativa och semi-strukturerade intervjumetoder för att insamla mitt empiriska material och sedan gjort en diskursanalys på det transkriberade materialet. Som gestaltande del till detta arbete har jag gjort en autoetnografisk undersökning där jag fokuserat på min egen ämneskonception och virkat ett porträtt som en del av undersökning avatt bemöta en äldre teckningsmetod – porträtt, med ett annat slags material och metod än det förväntade. Genom detta arbete har jag kommit underfund med vad syftet med min egen blivande bildundervisning kommer att vara, vad jag anser vara viktigast att eleverna får med sig från bildundervisningen. Resultatet av analysen visar att dessa bildlärare delvis arbetar kring äldre diskurser om bildämnet som en metod till att uttrycka sina känslor, ett sätt att må bra och diskurser om att hantverksskickligheten är avgörande för elevernas estetiska arbeten i skolan.