Forskning visar att barn med funktionsvariationer1 sällan får ta plats i Tv-rutan. Detta blir problematiskt då medier influerar vår förståelse av världen, oss själva och andra människor. Om bara en bråkdel av det som sänds gestaltar barn med funktionsvariationer, vad händer då med vår förståelse om oss själva och om andra? Vi behöver därför fundera över vilka som får ta plats i det offentliga rummet som medier skapar och bestämmer över.

Mot denna bakgrund har jag genom min frågeställning valt att dels undersöka hur personer med funktionsvariationer gestaltas genom att analysera fyra barnprogram där det förekom barn med olika förutsättningar och dels genom intervjuer med barn, för att uppmärksamma vad barnen ser i dessa program. Barnprogrammen är utvalda från public service kanalerna som arbetar med att förbättra mångfalden och motverka diskriminering.

Analysen tillsammans med intervjuerna svarar på min frågeställning ”Hur framställs barn med någon form av funktionsvariation i barnprogram som visas av public service-kanalen SVT?” och ”Vad uppmärksammar barn i dessa program och hur resonerar de kring gestaltningen av personer med funktionsvariationer?”

Resultatet av denna uppsats visar att barn med funktionsvariationer får ta plats bland SVTs program och att dessa barn gestaltas på olika sätt, mycket beroende av vad jag kallar programgenre. Det mina informanter uppmärksammade handlade till stor del om programmets innehåll och form, men de ansåg även att program som gestaltar personer med olikheter är bättre då de ser det som en möjlighet att få vara sig själv.

Parallellt med undersökningen har jag skapat ett eget barnprogram i form av en cut-out animation. I programmet har jag lekt med tanken att alla människor bär på en ryggsäck som innehåller medfödda förutsättningar, erfarenheter, svårigheter, lärdomar m.m. Syftet med programmet är att lyfta fram figurernas individuella ryggsäckar för att skapa empati, visa att alla kämpar med olika svårigheter och att det inte är något konstigt med det. Barnprogrammet visades i en installation under Konstfacks vårutställning 2016.