Allt har sin början i en konstnärlig kris. Det är fyra år sedan jag målade aktivt. Känslan att vara koncentrerad och ha fokus i mitt konstnärskap har varit bortblåst. Visst har jag gjort annat. Men längtan till måleriet har varit närvarande nästan dagligen.

”Konstnären frågar sig ständigt – Vem är jag om jag inte kan skapa?” (P Britten Austin, 1995 s.43)

I denna forskning använder jag mig av en ny metod för att måla. Jag målar efter att jag skrivit korta texter med poetiskt klangbotten. Texten kommer först, måleriet sedan. Det blir mängder av tankekedjor, fantasier och små fragment av verkligheten som jag måste släppa fria, och därefter sortera upp. Känslan av måleriet som något levande, kroppsligt, närvarande, lek och fantasi är den första och starkaste upplevelsen jag får när jag går in i den skapande processen. Den blekrosa färgen med persikonyans ger sig också genast tillkänna. Färgen har fascinerat mig länge och påminner mig om hud (skiss1). Jag minns första gången jag målade abstrakt hud, och hur duken blev hud, ingen modell behövdes. Nu målar jag huden till en kropp, i form av ett hus. Huset är en förlängning av mitt kvinnoled, min mor, mormor och mormorsmor. Det är en metafor för den omfamnade kvinnofamnen, med det goda och onda bröstet (M. Klein). Det handlar om mig, berättelser jag hört, min fantasi och den kunskap om måleri jag har förvärvat genom åren.