Between 1956 and 1968, the photographer Gholamreza Amirbegi captured a wealth of images from around his neighborhood in southwestern Tehran. At the time the city had just seen a major influx of working-class immigrants from the country’s smaller municipalities. By re-narrating these materials, which evoke not only particular, local memories, but also distinct subaltern histories, this overlooked archive tells stories of social change from below in Iran, as seen in Gholamreza’s subjects: global cinematic images, and unconscious colonial memory. By applying a comparative historical-material analysis, Khosravi Noori’s aim here is to develop a practice based, multi-sited archaeology of contemporary history. This approach begins with an excavation of the historical materials themselves, in order to both discover lost identities in these images, and to displace them from sedimented historical positions. In doing this, he asks the question: What happens to the past from the vantage point of the future?

Mellan 1956 och 1968 tog fotografen Gholamreza Amirbegi en mängd bilder i sitt grannskap i sydvästra Teheran. Då hade staden just sett en stor tillströmning av arbetarklassinvandrare från landets mindre kommuner. Genom att åter-berätta detta fotografiska material, som inte bara väcker speciella lokala minnen, men också distinkta subalterna historier, erbjuds förbisedda arkivberättelser om social förändring underifrån i Iran. Dessa uppstår i Gholamrezas ämnen: globala filmbilder och omedvetna koloniala minnen. Genom att använda en slags jämförande historie-materialistisk analys är Khosravi Nooris mål här att utveckla en praktikbaserad, mångsidig arkeologi över samtiden. Denna ansats börjar med en utgrävning av själva det historiska materialet för att sedan både upptäcka förlorade identiteter i dessa bilder och försöka förskjuta dem från sedimenterade historiska positioner. Genom att göra detta ställer han frågan: Vad händer med det förflutna från framtidens utgångspunkt?