Life constantly offers impressions and choices to us humans, and I, personally often feel that it makes me confused and tired. Life is not easy and perfect, so every time I want something to happen I need to stop and think about what is going to be the next step; I need to help and push my self into the beneficial ways in life. I sometimes know how to benefit from a situation and sometimes I don't. To keep the surroundings in a certain organized order seem to be the most effective way to reach beneficial goals. Some situations in life can be changing or affecting the planning of what is to be done next. The absence of a required object can make it impossible to achieve what's been planned and set strong emotions free.  To get stuck in a small situation that was meant to only be a halt to overcome to go to the next one can be frustrating and feel like taking a step into the unknown. One morning I was stressed and I could not find my keys and I thought that I would be greatly rewarded if I found them;  the day was going to be perfect. But instead, my feelings of frustration took over and lead me into an ambivalent state where my body begun to react faster than my thoughts. I didn't have the will or time for anything else than to look for the key. Looking back at this situation I see that I was present in the moment but I spent my energy in an unbalanced way. I wasn't thinking clearly, I didn't even finish my thoughts running through my mind. I am working with corpus in an attempt to make the situation catch physical substance by investigating it from a new point of view, in which I try to see the whole of it and not just the key.

Att vara närvarande i alla intryck som möter en kan knappast vara uppnåeligt. Jag behöver ständigt stanna upp och tänka på vad som kommer att bli nästa steg; jag behöver leta mig fram till aktiva val och pusha mig själv till att stanna i dem. Utan aktiva val är det lätt hänt att omgivningar och situationer blir svåra att hålla koll på, för om jag ställer mig passiv till intrycken kan det påverka perceptionen och sedan förleda förnuftet. En morgon var jag stressad och kunde inte hitta mina nycklar till ytterdörren. Frånvaron av dem rev upp starka känslor som inte var lätta att kontrollera; frustrationen gjorde det omöjligt att leta. Eller var det så? Snarare så kanske det var så att det var frustrationen som gjorde letandet möjligt?  I arbetet gör jag ett djupdyk i känslan frustration. Jag väljer att försätta mig i den kaotiska situationen då jag letade efter nyckeln. Genom att ständigt vara aktiv i frustrationen, ger jag känslan inte fritt spelrum; jag är där för att ta den på allvar och se in i den. Arbetet handlar om tings värden och egenskaper utifrån hur de ser ut, om vilka fördomar vi har om tings och människors olika funktioner sinsemellan. Det handlar om akten av att använda sig av sin och andras frustration och se dessas helheter. Hur vi väljer att se på någonting kommer att prägla uppfattningen av situationen.Jag tror att passiva och aktiva val förkommer i både förnuftiga och oförnuftiga sammanhang och situationer. Kommer mitt arbete uppfattas som en aktiv, relevant kommentar på frustrationen som alla kan uppleva eller kommer mitt arbete uppfattas som att det handlar om min egen frustration, som ett tafatt försök till att få medkänsla?