Efter andra världskriget var optimismen i Sverige på topp. Landet var skonat från förstörelse och ekonomin blomstrade. Folkhemmets ideal genomsyrade samhällets alla skikt och detta märktest tydligt på Telefonplan. I ett stort nybyggt funkishus hade LM Ericsson precis flyttat in med sina 5000 anställda. Den rationella fabriken hade byggts efter tayloristiska principer där verkstadens arbete analyserats och standardiserats. Staden åtog sig att dra fram spårvagnen från Svandammen, de anställda byggde småhus runt fabriken och LM byggde daghem och kulturhus. Tillslut blev det ett litet samhälle där allt kretsade kring Telefonfabriken, LM-andan blev ett begrepp. Men optimismen och idealen dog sakta ut. Telefonplan blev en tråkig plats dit inga unga ville flytta. 2004 förändrades det, Ericsson hade flyttat och en ”utbildningsindustri” tog över fabrikens lokaler och optimismen kom att blomstra igen. Med Konstfack centralt placerad på fabrikens verkstadsgolv blev denna ”kreativa industri” det som arbetare vallfärdade till från Telefonplans tunnelbanestation.

Högskolorna reformeras nu i Sverige, liksom i hela Europa. Utbildningarna ska frambringa forskare, lärare och studenter som uppfyller från början noggrant fixerade mål. Produkterna ska återigen standardiseras. Telefonplan blir ett exempel på ett samhälle i förändring, tron på att ett framtida välstånd som numera inte skapas av ett fåtal jättelika bolag utan av små kreativa kunskapsintensiva företag. Med utbildningen i centrum ska Telefonplan nu bli Sveriges nya kreativa nav för konst och design. En inkubator för kreativa entreprenörer som ska ta plats i ett klimat där stad, näringsliv och akademi tillsammans bygger framtiden.