Upprinnelsen till Kända och Okända kroppars Utbredning är min syster Annelies plötsliga död den 6 januari 2006. Chocken och sorgen som följde av att behöva ta avsked av henne alldeles för tidigt berör mig fortfarande. Drygt ett år senare dog även min far, Sven. Han var 82 år och 363 dagar gammal. Självklart inte lika plötsligt och oväntat, nedbruten av sjukdom och sorg de senaste åren.  Ytterligare en person finns med i projektet och det är min morbror Bertil. Även han dog en för tidig död, 1990. Han dog alkoholiserad och ensam i sin lägenhet. Gestaltningen och texten är sammantaget min berättelse om vilka Annelie, Sven och Bertil var.

Projektets namn Kända och Okända kroppars Utbredning refererar dels till faktiska människokroppar, personer, men även till fysiska objekt som har en utbredning, en kropp.  Dels refererar det till minnen, eller kanske främst delvis bortglömda fragmentariska minnen, som också har en utbredning för att kunna ta plats i medvetandet. Huvudsyftet i mitt textarbete är att peka på det som försiggår i mig i förhållande till det jag gestaltar. Men det har också varit viktigt, som arbetsmetod, att arbeta parallellt med text och gestaltning. Detta parallella arbetssätt har gjort att texten fått en betydelse utöver sin funktion i projektet; den är också är en del av gestaltningen. Projektet har en stark jagprägel, men det finns implicit ett antagande att jag är beroende av mina medmänniskor, för att få syn på mig själv. Under projektets fortskridande har en frågeställning växt fram som problematiserar minnesakten. Vad är det jag rekonstruerar när jag minns den andre?

Jag betraktar det som en relativ tidsaxel där jag rekonstruerar dåtid genom minnet betraktat i nutid. I projektet är det viktigt för mig att gestaltningen tar form parallellt med minnesefterforskningen i en sorts sekventiell process. Arbetet består av att kartlägga historien simultant med det framväxande dramat. Projektets väsen utgörs av efterforskandet med antagandet att det påverkar gestaltningen och minnena över tid. Skrivandet och texten är verktyg för att undersöka och rekonstruera minnen, men kommer också att vara en del av, och en länk till, gestaltningen. Däremot har jag valt att inte beskriva gestaltningsproces-sen i text. Hannah Arendts och Jacques Lacans teorier har betydelse för mitt arbete och jag återknyter till dem i den avslutande texten.

Jag redovisar essän i scener för att styra läsningen av verket till den berättelse det är. I den berättelsen blandas nutida reflexioner med gamla minnen och drömmar. Men även dikttexter och påhittade drömmar dyker upp. För mig är det ett sätt att hantera komplexiteten med minnesarbetet. Essän bygger på min processdagbok som är basen för allt arbete i projektet. Jag har också varit på en privatseans med en spiritist för att undersöka hur den kontakten kan påverka berättelsen. Berättaren står i essän för gamla minnen, drömmar och dikttexter, Vittnet står för nutida reflektioner och Spiritisten redovisar delar av seansen. Sammantaget en sorts materialisering av medvetandeströmmar.