Denna studie syftar till att undersöka filmpedagogik i en digital era, genom att sätta barnen ochkameran i centrum. Studien placerar sig inom forskningsområdet visuell kultur och är gjordmed hjälp av dubbla perspektiv; det konstnärliga/praktiska och det vetenskapliga/pedagogiska.Frågeställningarna undersöks med hjälp av ett filmat dokumentationsmaterial från en workshopmed barn, samt genom dokumentationsmaterial från en workshop inne i en camera obscura påKonstfacks vårutställning 2017. Workshopen i camera obscuran utgjorde även den gestaltandedelen av detta mastersarbete. Det empiriska materialet är insamlat genom metoden visuellperformativ etnografi. I analysen letar jag upp situationer där barnens agerande stör mig pånågot sätt, vilket blir en metod att hitta de konventioner inom filmpedagogiken jag villgenomlysa och utmana. Med hjälp av teoretiska verktyg från det posthumanistiska tänkandetanalyserar jag materialet. Resultaten från studien pekar på att en ny filmpedagogik, anpassadtill det digitala, skulle kunna utgå från barnen och drivas av barnens intresse och utforskandemed kameran, snarare än att barnen ska lära sig en fast norm för vad film är. Resultaten visarockså att genom att göra bildfenomenet som uppstår i camera obscura till en utgångspunkt förfilmpedagogiken kan synen på vad film är och kan vara idag utforskas vidare och därmedlösgöras från konventioner bundna till en analog teknik.