I den här uppsatsen undersöker jag vad som har visats om visuell konst för barn på SVT under

åren 1992-1999 samt 2010-2014.

Jag har studerat fyra programserier om konst: Det är inte klokt! från 1993, Alla tiders tavlor

från 1994, Skapa stort från 2011 samt Evas superkoll från 2011 och framförallt närstuderat

avsnitt ett i varje serie. Jag har undersökt vilken konst som visas och hur man markerar att det

är konst samt på vilket sätt barn är delaktiga i programmet och hur de tilltalas. Med konst

menar jag här det som SVT själva benämnt som konst. Med visas för barn menar jag att

programmen har visats på ”barnvänlig” tid, oftast inom ramen för Bolibompa eller på

Barnkanalen och att målgruppen uttalat är barn. Jag har också studerat hur programmen

förändrats över tid.

Det jag kom fram till, inom ramen för den här uppsatsen, var att konsten som tas upp i

programmen är den redan etablerade konsten, som vi återfinner på museer och som offentlig

skulptur, och att den framför allt finns i Stockholm. Vi förstår att det är konst just genom att

konsten presenteras i sådan miljö som själv definierar vad som är konst. Programmen

reproducerar alltså den gängse uppfattningen om var konst finns och vem som bestämmer vad

som kallas konst, och man använder sig av vedertagna sammanhang.

Med åren har programmen blivit rörligare rent fysiskt och innehåller fler miljöer och/eller

konstverk än tidigare. Även personerna som deltar i programmen rör sig mer och är på det

viset mer aktiva.

Vad jag kunnat se riktar sig de flesta program till yngre barn och upp till cirka 12 år. Man kan

också se att antalet program med skapande ökat och att kopplingen barn-skapande-konst ses

som något naturligt, både i de tidigare programmen och de senare.