Endre søk
RefereraExporteraLink to record
Permanent link

Direct link
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annet format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annet språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf
I HATE THIS PLACE
Konstfack, Institutionen för Konst (K).
2013 (svensk)Independent thesis Basic level (degree of Bachelor), 15 poäng / 22,5 hpOppgave [Kunstnerisk arbeiden]
Abstract [sv]

En namnkunnig filosof beskriver den postpolitiska eran vi lever i som en falsk “dialogisk demokrati”,

där de reella alternativen inte längre existerar. Ett antipolitiskt, globalt civilsamhälle som förträngt all

form av antagonism och därmed utraderat den progressiva politiken. Dvs. den politik som antar de

verkliga, nödvändiga utmaningarna för ett jämlikt samhälle. Den politik som gör jämlikhet, eftersom det

inte kan vara ett statiskt tillstånd. Den politik där också det kollektiva arbetet spelar all roll.

För mig är det konstnärliga/politiska arbetet lika med att förutsätta att samhället bygger på relationer

människor emellan, på relationer som ständigt skapas och återskapas, på ett ömsesidigt ansvar för

den andre. Det är att förutsätta att ett verkligt demokratiskt samhälle inte är när frihet och jämlikhet är

representerade i institutioner och i regelverk utan någonting som aktiveras i det fysika rummet. När

detta rum beprövas.

Något som i sig är och måste vara en konfliktfylld situation. Detta artikulerade beroende, alltså

beroendet av andra människor som en grundförutsättning är märkligt nog en (för samhället som vi

känner det) provocerande tanke. Att vilja ha med andra människor att göra kommer i det offentliga

rummet nämligen innebära att strukturella orättvisor gör sig påminda. Ett behov av en annan fysisk

kropp nära din egen skapar en situation där den av nyliberalismen påtvingade isolationen gör sig

påmind. Där egendomen gör sig påmind. Och då inte minst när det kommer till inskränkandet av våra

allmänningar. Vissa människor har nämligen ingen plats att träffas på. Inga rum att bråka och älska i.

Talet nedan läste jag på min examenspresentation I HATE THIS PLACE, 20 mars 2013 här på

Konstfack. En skulle kunna kalla detta för ett avskedstal - ett avskedstal till den liberala, kärlekslösa

och rasistiska konstutbildningen. Inte för att jag lämnar platsen, utan såsom en ansats, eller kanske

helt enkelt en uppmaning att arbeta tillsammans som konstnärer på andra sätt. Att börja sin

konstnärliga praktik i en gemensam kritik av de gränser som sätts för kulturen, alltså också för

konsten. För vad borde inte ligga oss varmare om hjärtat än kampen för allas möjlighet att uttrycka sig.

Vad är det du efterfrågar? Hur tycker du att utbildningen skulle se ut? är frågor jag får av mina

handledare. Någon uttrycker till och med: varför går du här? Detta är såklart väldigt väntat och det

enkla svaret på det är att vi aldrig sett några alternativ och har därmed inga gemensamma begrepp för

hur utbildningen/samhället skulle kunna se ut. Jag kan komma med förslag om professorer; om att det

borde finnas mer diskussion om den ekonomiska struktur som utbildningens struktur så uppenbart

vilar på. Och det gör jag. Men samtidigt är det viktigt att komma ihåg att det inte finns någonting

utanför den här logiken. Det som finns är att aktivt (inte genom förhandlingar, kompromisser och

alibiverksamhet) skapa sprickor i det dominerande tänkandet, det vi som hängivna konstnärer har all

potential att gemensamt göra.

I det här fallet har, som vi alla vet, det konstnärliga rummet en möjlighet. Det erbjuder ett litet uppskov

i den effektiviserade tiden. Om vi vill. Om vi vill kan vi, som legitimerade konstnärer, använda de här

rummen och göra någonting som verkligen utmanar, något som kanske slarvigt benämns som

provocerande, eller som på riktigt blir intressant. Och det är ju i sig fantastiskt. Men målet måste väl

ändå vara att det inte är “konstnären” förunnat att manipulera de givna gränserna? Målet måste väl

ändå vara att det fria rummet tillhör alla. I synnerhet de subjekt som tenderar att behöva det mest.

För mig, handlar det inte om att plita ned i bokstäver en plan för en alternativ ordning - min tankes

kapacitet letar fortfarande bara efter små, små andningsrum i kapitalrelationen. Det det kan handla om

är att fortsätta manipulera och sabotera den logik som kväver dessa små passionerade, konfliktfyllda

känslosamma scener med nonsens, mötesordningar, ansökningsinstruktioner och (som såklart skapat

allt det föregående) med kapitalet. 

sted, utgiver, år, opplag, sider
2013. , s. 11
Emneord [sv]
art politics feminism gentrification
HSV kategori
Identifikatorer
URN: urn:nbn:se:konstfack:diva-4075OAI: oai:DiVA.org:konstfack-4075DiVA, id: diva2:627476
Utdanningsprogram
Fine Art (Bachelor)
Veileder
Examiner
Tilgjengelig fra: 2013-10-16 Laget: 2013-06-11 Sist oppdatert: 2013-10-21bibliografisk kontrollert

Open Access i DiVA

Fulltekst mangler i DiVA

Av organisasjonen

Søk utenfor DiVA

GoogleGoogle Scholar

urn-nbn

Altmetric

urn-nbn
Totalt: 128 treff
RefereraExporteraLink to record
Permanent link

Direct link
Referera
Referensformat
  • apa
  • ieee
  • modern-language-association-8th-edition
  • vancouver
  • Annet format
Fler format
Språk
  • de-DE
  • en-GB
  • en-US
  • fi-FI
  • nn-NO
  • nn-NB
  • sv-SE
  • Annet språk
Fler språk
Utmatningsformat
  • html
  • text
  • asciidoc
  • rtf