Jag försöker skriva om någonting som inte vill skrivas. Det kanske kan sägas, eller sjungas. Men det går faktiskt inte att skriva det på ett tydligt sätt. Därför får jag försiktigt närma mig det från olika håll, komma så nära jag kan, för att ge någon slags bild av vad det är jag vill säga. I den här texten kommer jag att fördjupa mig i olika aspekter av okonventionellt språk, med min målarpraktik och andra erfarenheter som utgångspunkt. Konventionellt språk i den här kontexten syftar på den kommunikation vi associerar med språk som begrepp. Ett språk som förverkligas genom den västerländska kunskapsnormen: sanning uppnås genom rationalitet, logik och intellekt. Jag försöker visa att alternativa sätt att kommunicera, till exempel icke-verbalt, bildligt, eller performativt, kan vara ett bättre sätt att förstå verklighetens komplexitet. Inlärningsprocessen av målerihantverket kräver en frigörelse från den begreppsliga verklighetsuppfattningen vi är vana vid. Det här blir tydligt i språket kring måleriets egenskaper, vilket i den här texten framgår i egna reflektioner samt hänvisningar till Mats Ahlgrens handbok för studerande målare - Måleriets Poetik. De samtal och tankesätt som går bortom det vedertagna upptäcks även utanför konstens kontext vilket jag iscensätter i form av personliga erfarenheter av restaurangarbete. Med grund i min egen begränsning i att inte kunna skriva något som inte vill bli skrivet tar jag hjälp av Fritjof Capras analys av österländsk filosofi och den västerländska naturvetenskapen i Fysikens Tao.