Med utgångspunkt i min konstnärliga praktik behandlar jag begreppet kronotopi; tröskelfenomen, tidrum i relation till kroppar. Tiden tjocknar, laddar rummet och svarar på tidens rörelser. Texten ställer sig frågan hur skillnad kan fördela tid.

Jag situerar mig i relation till Laura Marks såkallade haptiskta seende, Jennifer M. Barker om taktilitet samt Deleuze och Merleau-Pontys arbeten om varseblivning, med en förhoppning om att komma närmare en idé om samtidighetens omöjlighet. En samling frågor producerar genomgående språk och texten bär på möjligheten att låta oss befinna oss kvar i vissa tankeobjekt som framskrivs genom tidrummet. Det tankeobjekt som behandlas i texten är föremålet fönster. Fönstret som en tröskel, som en teknik, som ett tillstånd, som en tanke, som en kropp, som ett öga, som en perceptionsgräns, som ett språk, som en dikt, som en bok. Jag önskar sträcka ut våra intima utrymmen genom att försätta oss i ett precist tillstånd, i en förtjockad tid.