I denna studie har fem porträtt på kvinnor fotograferade av Stockholmsbaserade fotografer analyserats utifrån ett genusperspektiv. Fotografierna är ifrån 1920-talet och syftet med analysen är att se hur kvinnlighet och genus görs i porträttfotografi och varför det kan vara relevant för bildundervisning. Med hjälp av bildanalys som utgår ifrån Roland Barthes semiotiska metod har porträtten delats upp i denotativ samt konnotativ nivå och därefter har analysen fokuserat på kvinnornas pose och blick.

I analysen framkommer det att kvinnorna på bilderna är för lika varandra för att det ska vara rimligt att de vanligtvis beter sig så och porträttens likheter upplevs spegla samhällsnormen för hur en kvinna ska vara. De gemensamma drag för kvinnlighet som upptäckts i bilderna är framförallt kvinnornas poser som framställer dem som passiva objekt snarare än egna personer.

Till detta arbete hör en gestaltning som består av tre fotografier på kvinnor. Fotografierna är en kommentar på de analyserade bildernas konventioner samt dagens användning av kameran och fotografi. Med fokus på poser och blickriktningar har tre bilder valts ut för att representera de bilder som väljs bort, bilder som inte är tillräckligt vackra eller tillräckligt passande. Idag har vi möjligheten att välja bland hundratals bilder som ska representera bilden av oss själva. Denna möjlighet fanns inte för kvinnorna i det analyserade materialet och på så vis blir gestaltningen en kommentar på den möjligheten.