Min ambition i projektet har varit att lyfta fram aspekter av ornamentik som ofta förbises i dekorer och inredningar. Inte sällan tas en plats ornamentik för given, som en referens till ett historiskt eller ett samtida stilideal. Andra gånger avfärdas den som smaklös, tömd på sitt estetiska innehåll.

Jag har frågat mig själv vad konsthantverket - min egen praktik - har för plats inom arkitekturen och den offentliga konsten? Kan konsthantverket ses som ett verktyg att angripa en plats, att tolka den och spegla den på nya sätt? Finns det en plats mellan dekor och autonomt konstverk? Jag har efter hand allt mer kommit att se på arbetet som en serie ornamentala interventioner. Att verken likt en tredje part ställer sig i vägen för det omedelbara och förmår betraktaren att reflektera över det givna och vardagliga.

En trappuppgång i klassicistisk stil på Östermalm, en korridor i ett slitet kommunhus från slutet av 70-talet. Vid en första anblick är det svårt att se något som förenar de olika platserna. Men det år just denna olikhet, att kunna spegla de skilda estetiska uttrycken i varandra, som är central för projektet. Det handlar inte om en jämförelse utifrån sociala eller kulturella betingelser mellan låt oss säga innerstad och förort. Nej, vad jag har försökt att lyfta fram år att det finns likheter i olikheterna även på ytan. Att yta inte är det samma som ytlighet. Eller omvänt: att ytlighet år en kvalité full av innehåll.

Det ligger nära till hands att kategorisera projektet som ett offentligt konstprojekt.