Abstract

To have an eating-disorder isn't that fucking beautiful. Feelings that stem from the illness have a devastating power, and show something we can not handle. The feelings force you to find alternate routes; to escape from them and make them more understandable. To have an eating-disorder is something you do not want to be associated with. What it means to be ill is something you do not want to display outwardly. Jewellery has been used, on a traditional level, as a means to decorate oneself, or indicate which social clique you are part of. So what happens if you, through jewellery, want to enhance something which is not acceptable to be/have? What happens when you choose to accessorise with a piece that refers to an illness, a state, a feeling, to your body? Does the individual wearing the piece become more aware, of their feelings and body, their own story? Can the wearing or observing of an object give an increased understanding for the situations of others, and perhaps your own? Can I, through jewellery, contribute to a greater comprehension, and open up to conversations that are otherwise avoided? 

In the essay I explore feelings, body and jewellery, and what jewellery can do to a person. As the initial point in my artistically expressive work, I have used conversations I have had with people who have eating-disorders. We have spoken of what it is like, and how it feels, to live with an eating-disorder, and I have created jewellery based on these conversations.

Abstract

Att vara ätstörd är inte så jävla vackert. Känslorna som bottnar i sjukdomen har en förödande kraft och visar på något vi inte kan hantera. Känslorna tvingar en att hitta alternativa vägar för att fly från dem och för att göra dem mer begripliga. Att vara ätstörd är något en inte vill bära eller förknippas med, det som det innebär att vara sjuk vill en inte visa utåt. Smycken har traditionellt sett används för att utsmycka sig eller på att visa en social grupptillhörighet. Vad händer då om en genom smycken vill lyfta något som inte är okej att vara/ha? Vad händer när en väljer att addera ett smycke som påvisar en sjukdom, ett tillstånd, en känsla, till sin kropp? Blir den som bär smycket mer medveten om sina känslor och kropp, sin egen historia? Kan bärandet eller betraktandet av objekt ge en ökad förståelse för andra människors och sin egen situation? Kan jag genom smycken bidra till ett ökat samförstånd och öppna upp för samtal som vanligtvis undviks?

I uppsatsen undersöker jag känslor, kropp och smycken och om vad smycken kan göra med en. I mitt konstnärliga gestaltande arbete har jag utgått från samtal jag har haft med personer som har en ätstörning. Vi har samtalat om hur det är och hur det känns att leva med en ätstörning och utifrån dessa samtal har jag gjort smycken.