Jag har genom att rida från roslagen till Konstfack under några dagar i april medvetet låtit en fysisk handling bana väg för ett samtal om ridkonst. Ridkonsten formulerades som konstart under en tid då konstbegreppet såg helt annorlunda ut än idag.

Genom att låta hästen förflytta sig till Konstfack och där göra en samlande rörelse har jag velat påbörja ett samtal om vad som händer när man lyfter in ett samtal om ridkonsten in i ett samtida konstbegrepp.

Därför har jag, utifrån min ritt, låtit detta samtal ta form i en essäform, dels utifrån det samtal som fördes med de som deltog i min performance på Konstfack, dels utifrån flera års studier och samtal om ridning. Men grunden för vägen där samtalet äger rum utgörs av de tankebanor jag utbildades i under min konstnärliga utbildning.

Trots detta har metoden att låta min fysiska förflyttning bana väg för samtalet har ytterligare en funktion; att undgå inre prestationskrav och genom min fysiska handling frigöra tanken från skolade förväntningar, utan att för den delen förkasta min skolning.

Resultatet har antagit formen av en konstnärlig grundforskning. Texten föreslår en plats och rum där detta samtal kan äga rum och en plats som är öppet för fortsatta samtal.