Fåglar lever vilt i staden, de bland oss och vi bland dem. De spränger gränser, vi äcklas av dem och beundrar dem. När vi vill komma nära försvinner dem, när de kommer nära vill vi ha bort dem. Fåglar stör och lockar. De är svåråtkomliga – vi vill åt dem. Vi kan inte nå dem. De rör sig fritt. De kan flyga.

Fåglar vidgar min blick, jag får se världen från ett helt annat perspektiv där människan inte har huvudrollen. Vi människor är så upptagna av oss själva och det är skönt att möta varelser som inte bryr sig om oss.

Det började nog med ett ägg. Det brukar börja med ett ägg. Men jag minns inte så noga. Tätt, tätt och mycket mjukt. En dag ramlade jag, sedan dess ligger jag lågt. Vandrar runt, skutt – upp en stund och ner igen. Funderar på om jag ska ta mig tillbaka, men minns inte vilken väg. Natten rullar in och havet kommer närmare. Eller himlen längre bort. Jag vet att jag har varit någonstans och jag längtar tillbaka. Blott de tama har en längtan. De vilda vandrar.

Birds live wild in the city; they among us and we among them. They provoke boundaries; we are disgusted by them and admire them. When we want to get close, they disappear and when they come close, we chase them away. Birds disturb and attract. They are hard to reach – we want them. We can’t reach them. They move freely. They can fly.

Birds broaden my gaze. I can see the world from a completely different perspective where the human being doesn’t have the main role. We humans are so preoccupied with ourselves and it’s nice to meet creatures that don’t care about us.